"Sommarprat" i Sport vi minns 2011-07-04

Mitt stora intresse för medel- och långdistanslöpning, i fortsättning benämnt löpning, väcktes redan under 1960-talet. Alltså är jag till åren kommen, 65 år fyllda, och har en lång rad härliga minnen kopplade till löpning och funderingar om dagens löpning.

År 1968 åkte ett antal bussar med finlandssvenskar från Österbotten till Sverigekampen, läs Finnkampen i Helsingfors för att se Olof Nyman springa 1500 m mot Anders Gärderud & Co.
Vi stod mangrant upp och skrek när Olof och Anders stångades i sista kurvan, vilket ledde till att Anders diskades. Man ska inte ge sig på en bondgrabb från Österbotten!


1500 m i SFIM (Svenska Finlands Idrottsförbunds Mästerskap) i Mariehamn 1972.
Foto: Rune Härtull
Rune Holmén (94, Jannes pappa), Olof Nyman (109) och Sven-Åke Jåfs (118)


1968 var min första Finnkamp och det blev fler, varav ett antal som grenledare för Sveriges löpare. Som den gången det blev 0-0 på 800 m, alla diskades! Vi gav igen när finnarna knuffades. Men roligast var det när egna adepter fanns med i landslaget, Magnus Bergman
på 10000 m, Magnus Bengtsson på 3000 m hinder och Anders Persson på 1500 m.

När tränarlegenden Arthur Lydiard från Nya Zealand kom till Finland 1967 drog man samman landseliten i löpning till Kuortane idrottsinstitut. Den då 50-årige Lydiard sprang med löparna på en första runda på ett par mil och det visade sej att endast en (1) löpare hängde med 50-åringen ända fram. Det var Jouko Kuha, som senare satte världsrekord på Stockholms Stadion 1968 med tiden 8.24,2! Nu insåg de övriga att det krävdes mer träning och Lydiards rådgivning ledde till Väätäinens guld på 5000 m och 10000 m i EM 1971 och Vasalas guld på 1500 m, Viréns guld på 5000 m och 10000 m och Kantanens brons på 3000 m hinder i OS i München 1972! När dessutom Sveriges Ulf Högberg och Anders Gärderud sprang 1500 m på internationella topptiden 3.36 år 1974 var intresset för löpning på topp med dessa förebilder
på nära håll! Löpningen var populär!

Min klubb i Sverige blev Väsby IK. Inga märkvärdiga resultat i löpning för egen del, 1.59 på 800 m till 2.37 på maraton, men vi hade kul! 1975 vann vi klass 2 i Dagbladsstafetten med 20-manna lag och gick upp till klass 1 året därpå. Jag fungerade som löpande tränare. Klubben fostrade ett antal framstående löpare, bl a Eva Ernström (senare i Tureberg) som sprang 3000 m på 8.51.91 och gick till final i VM i Helsingfors 1983. Eva kom 11:a i terräng-VM på galoppbanan Meadowlands utanför New York 1984.

Detta var mitt första terräng-VM och jag var med för att lära ledarrollen. På planet till New York satt jag närmast mittgången och fick frågan vad jag önskade dricka. I detta sällskap var det lugnast att beställa apelsinjuice, vilket jag snabbt ångrade när Anders G bredvid beställde två whisky… Jag delade hotellrum på Manhattan med Kenth Andersson, globetrottern med världens kontaktnät inom friidrotten, som fixade start i internationella tävlingar för många svenska friidrottare. Att Kenth ständigt var på resande fot insåg jag senare under hans 50-årsfirande hemma i skånska Höör. Till frukost erbjöds samma plock som man får på flyget.

När historiens första junior-VM avgjordes i Aten 1986 var jag grenledare för löparna och delade hotellrum med en annan profil inom svensk friidrott: A Lennart Julin. Gissa om det blev en hel del snack om löpning, Lennart ville veta mer om finsk löpning på 70-talet. När han kom in på rummet en gång och jag tog igen mig på sängen blev han stående på golvet under efterföljande diskussion. Tyvärr slumrade jag till vilket inte uppskattades av den engagerade Lennart. Monica Magnusson kom 6:a på 1500 m i F19 och Anders Persson nådde semifinal på 800 m. I junior-VM i Plovdiv, Bulgarien 1990 vann Malin Ewerlöf brons på 1500 m! På banketten hamnade jag att sitta bredvid frun till VM-generalen, eller vad han nu kallades. Efter maten blev det musik och jag kände pressen att bjuda upp min bordsdam till dans, en tryckare. Jag är ingen dansör och jag vill minnas att vi var ensamma på dansgolvet. Pinsamt just då, men det är sådant man kommer ihåg.

Afrikanska löpare dominerar världsstatistiken och därför har jag velat besöka dom i sin hemmiljö för att finna någon förklaring till deras förmåga. Angola är väl inte den nation man förknippar med duktiga löpare, så Luandas årliga nyårslopp 1988/89 blev en upplevelse av annat slag. Jag kom dit med Åke ”Biten” Eriksson och Mats Thorell och fick problem redan när vi klev av planet. Jag stoppades för att jag inte kunde visa att jag var vaccinerad mot gula febern. Jag vägrade ta någon spruta i den miljön, men för 50 svenska kronor fick jag en stämpel som sade att jag var vaccinerad! Vi kunde inte bo på Luandas sporthotell på grund av obrukbara toaletter utan erbjöds logi hos Sveriges ambassadsekretare Martin Rosén. Mats kom 8:a i det stekheta nyårsloppet och 3:a i 5000 m loppet två dagar senare.

Under mitt första besök i Kenya 1989 fick jag uppleva uttagningen till terräng-VM inom världens främsta löparnation på Ngong Racecourse utanför Nairobi. Ingen visste när starten skulle ske, inte ens löparna själva. Men när alla var klara körde man. Favoriten John Ngugi, som vunnit terräng-VM tre gånger tidigare och OS-guld på 5000 m i Seoul 1988 (där Jonny Danielson blev 10:a), kom nu endast 7:a, men var given i VM-laget. Senare på VM-lägret i Embu vid foten av Mount Kenya fick jag jogga med juniorerna, som förmanades ”Don’t kill the white man”. I terräng-VM i norska Stavanger vann Ngugi som väntat och till vår stora glädje vann Malin Ewerlöf VM för juniorer! Senare under besöket i Kenya fick jag möta legenden Kipchoge (Kip) Keino i hans hem i Eldoret. Keino är en av de första stora afrikanska löparna med guld på 1500 m och silver på 5000 m i Mexico OS 1968, guld på 3000 m hinder och silver på 1500 m i OS i München 1972. När vi åkte till Nandy Hills mötte vi några trötta löpare, som inte orkade springa längre. Keino erbjöd dom skjuts med vår bil. De var något lönnfeta för att vara elitlöpare, men en av dom försäkrade att han skulle komma i form för att tävla i Sverige till sommaren. Det var Peter Koech och han satte världsrekord på 3000 m hinder med 8.05.35 i DN Galan tre månader senare!

Det blev flera besök i Kenya. En gång hemma hos Paul Tergat, 5-faldig världsmästare i terränglöpning, undrade jag var jag kunde se kenyaner tävla. Nästa dag skulle ett terränglopp gå på Keinos farm i Eldoret. Paul ringde sin kompis i Eldoret Moses Tanui, guldmedaljör på 10000 m i VM i Tokyo 1991. Jag skulle bo hos Tanui och Tergat bokade min flygbiljett. En av funktionärerna i loppet var självaste Daniel Komen, som fortfarande har världsrekordet på 3000 m med 7:20.67! Daniel var prydlig i kostym och slips och förklarade varför han inte deltog i loppet. Etablerade löpare som tävlat internationellt undviker att tävla hemma i Kenya, eftersom så många unga och hungriga löpare vill och kan slå dom.


Klipp ur Borlänge Tidning. Hemma hos Paul Tergat framför hans imponerande prisskåp

Tanzania har också producerat löpare i världstoppen från och till. På nyårsafton 1993 skulle Bjarne Thysell möta Tanzanias bästa långlöpare i Babati Half Marathon. Bjarne blev förkyld och startade inte. En för oss okänd löpare vann före Thomas Naali och Nada Saktay, som båda tävlat flitigt i Sverige. Vi gjorde en dagsutflykt till en bergstopp Qwaraa på ca 2200 m ö h med vägvisare och en vakt beväpnad med hagelbössa, som skulle skydda oss mot vilda djur vilka det enligt uppgift fanns gott om däruppe. Under en vilopaus passade jag på att göra mina behov bakom en buske. Då hördes ett dovt morrande så jag skyndade tillbaka till gruppen som också hört morrandet. Vakten förklarade att det var en leopard som bevakade oss!

Inför terräng-VM i Boston 1992 var ett gäng svenska löpare på träningsläger i Albuquerque i New Mexico. Förbundskapten Sveen ansåg att för att få springa i VM skulle våra löpare springa bra i terränglopp innan i USA, eftersom det inte hade löpts någon formell uttagning i Sverige innan vi åkte. Det gick inte att finna ett terränglopp i USA just då, men Magnus Bergman och Janne Jonsson lyckades bra i landsvägslopp och jag menade att de därmed var kvalificerade att springa i Boston. Magnus hade sprungit terräng-VM året innan i Antwerpen. Men av princip var det blankt nej från förbundskaptenen nu. Vi var på plats under terräng-VM i Boston men fick inte delta trots att det inte hade inneburit någon kostnad för förbundet. Magnus vann 12 km i terräng-SM senare på våren och kom 2:a i Lidingöloppet på hösten med tiden 1.37.24, endast 12 sekunder efter kenyanen Benson Masya, som vann VM i halvmaraton på 1:00.24 samma år. Magnus tid i Lidingöloppet stod sig som Sverigebästa tills Mustafa Mohamed sprang 14 sekunder snabbare år 2008.

Terräng-EM i Lissabon 1997 blev en av mina bästa upplevelser som ledare för svensk löpning. Claes Nyberg vann silver i seniorloppet och Mustafa Mohamed brons bland juniorerna! Fantastiskt! Dansken Carsten Jörgensen som vann guldet före Claes ledde en bejublad dansuppvisning på kvällens bankett. Nordisk glädje!

Det var en liten tillbakablick, men hur ser svensk löpning ut i dag? Anders Gärderuds svenska rekord 13:17.59 på 5000 m är från 1976 (!), När jag sprang Stockholm Marathon på 2:37.57 år 1983 kom jag 157:a, den tiden hade räckt till 20:e plats i år! Ca 15000 fullföljde Stockholm marathon och ca 42000 GöteborgsVarvet en vecka tidigare! Fantastiska folkfester med alla joggare, men vi saknar elitlöpare av klass! Och därmed svenska förebilder som kunde locka unga förmågor att satsa på denna tuffa sport! Mustafa Mohamed och Isabellah Andersson har varit de enda svenska löparna på internationell nivå under senare år. Båda har afrikanskt ursprung. Afrikanska löpare dominerar dagens världslistor, vad kan vi lära av dom?

Kenyaner och etiopier lever och tränar på hög höjd. För att lära mer om höghöjdsträning bjöd jag in tränarlegenden Joe Vigil från Adams State College i Alamosa, Colorado att föreläsa om ämnet på Löparhögskolans tränarutbildning i Borlänge i mars 1994. Joe förmedlade gällande kunskaper om träning och vistelse på hög höjd propert klädd i kritstrecksrandig kostym och slips. Vi övriga var fritidsklädda, så när jag bjöd honom på middag på kvällen klädde jag upp mig i kostym. Då kom Joe i träningsoverall! På Kinarestaurangen förhörde Joe personalen om
de otroliga resultaten kinesiska kvinnor presterat, hur kunde Junxia Wang springa 3000 m på 8:06.11 och 10000 m på 29:31.78??? Personalen fattade inte vad han pratade om…



I november 1994 flyttade den första testgruppen från Löparhögskolan in i Sveriges första höghöjdshus i Borlänge. Kväve tillfördes luften så att syrehalten sänktes, endast 16% syre (normalt 21%) motsvarade ca 2000 m ö h. Man bodde på ”hög höjd” 12 tim/dygn och tränade utomhus i normal miljö på dagarna, ”Live high – train low”. Löparna testades dagligen av medicinsk personal från LIVI, Lugnets Idrottsvetenskapliga Institut i Falun. Vi var pionjärer. Men nu uppstod en debatt om höghöjdshus i Sverige, detta var en gråzon för att öka prestationen och kunde inte tillåtas. Tanken var ju att testa och lära, inte att ladda inför mästerskap. Men HHHuset var ju inte på Bosön, utan i Borlänge. Bort med det! Hur som helst, jag anser att svensk löpning ska samarbeta med forskare som förstår idrotten för att vi ska kunna hävda oss mot dessa ”naturlöpare”, som växer upp med att förflytta sig till fots, ofta barfota och därmed bygger de upp en naturlig hållfasthet som gör att de tål den stenhårda resultatgivande träningen senare, medan våra bekväma ungdomar ofta drabbas av skador.

Tack för ordet!

Sven-Åke Jåfs