Coacher - för vem?

I dag är det inne med "personliga coacher". Inte bara inom idrott, utan för personlig utveckling inom olika områden. Men vilken är coachens roll inom friidrotten?

För ungdomar krävs kunniga tränare och instruktörer för riktig vägledning. Men vad behöver etablerade vuxna medel/lång löpare på elitnivå för coaching? Jag anser att löparen på den nivån har mer behov av en rådgivare som bollplank och att löparen ska känna sin kropp och vara "självgående" vad gäller träning.

Så här skrev Gunder Hägg till Bertil Albertsson (OS-brons på 10000 m 1948):
"Det är lustigt vad mycken avundsjuka vi har här i Sverige, så fort man försöker påvisa att träning inte skall konstras till så vill de flesta kända tränare bevisa motsatsen. När man sedan tränar efter sitt eget huvud och gör resultat som slår en hel värld med häpnad, då tränar man fel enligt tränarna. Jag tränade aldrig längre än 20, högst 30 minuter. Men då var det enbart löpning i högt tempo".

ÅR 1946 avstängdes Gunder för brott mot amatörreglerna, eftersom han sprungit mot betalning. Gunder innehade då världsrekorden på 1500 m, 2000 m, 3000 m och 5000 m samt på 1, 2 och 3 engelska mil!

På Gunders tid hade man allmänt en god grundfysik, som gjorde att kroppen klarade av tuff resultatgivande träning. Detta kan jämföras med dagens afrikanska löpare, som har en naturlig hållfasthet och beredskap för tuff träning efter att ha förflyttat sig till fots under uppväxten. Dagens svenska stillasittande ungdomar har inte samma naturliga beredskap för hård resultatgivande träning, utan kräver kunnig coaching i förberedande grundträning.

Sven-Åke Jåfs
Ork Optimal

Juni 2012